Vem är jag egentligen?
Så här presenterades jag i Sveriges Radio Norrbottens morgonprogram i oktober 2009.
Lyssna på följande ljudfil.
Faktaruta Namn: Thomas Deutgen Bor: Hus utanför Karlshamn Familj: sambon Anna och katten Sixten Ålder: 37 år Åker: mest flyg och taxi, ibland hyrbil. Äter: helst plankstek med bearnaisesås utan grönsaker. Löjrom och champagne funkar också! Dricker: Rött vin och öl. Drinkar om de smakar saft. Tycker om: att sova länge på morgnarna, lyssna på Lasse Stefanz och boka resor. Tycker inte om: när människor drar mig i slipsen och att äta ostron på fastande mage. En ledig dag: blir jag nervös. Bästa med Blekinge: det blir sommar i maj och vinter först i november. Grönt och skönt.
Fotograf: Micke Thörnkvist
Födsel och uppväxt
Jag föddes i Boden 1973, som ett av några få Gregorybox-barn vid den tiden i Sverige. Alltså, jag föddes för tidigt och hade till råga på allt en lungsjukdom som gjorde att jag inte kunde andas själv. Men på sjukhuset i Boden fanns en läkare (som hette Sten och inte Gregory) som hade uppfunnit en slags rymdhuva som sattes på huvudet. Med hjälp av en uppklippt operationshandske blev det tätt mellan huva och hals och sedan pumpades ett övertryck av syre in och fick igång de små lungorna. Och mig!
Tidigt upptäckte jag att radio var min grej i livet. Jag plågade omgivningen med att göra radioprogram hemma i köket och hade knappt tid att gå i skolan eftersom jag var tvungen att hinna hem till viktiga direktsändningar som nådde hela vardagsrummet. Lyckan var gjord när jag fick min första mikrofon.
När jag började högstadiet upptäckte jag Fria aktiviteter på skolschemat. Två timmar i veckan var vikt för teknik, syslöjd, slalom och den mer tveksamma punkten Att klara sig själv (dammsuga och diska). Nu valde jag inget av dessa jippon utan istället det helt egna valet Närradio.
Det gick ut på att jag klev upp klockan sex på morgonen, tog bussen genom stan och klev av vid Pingstkyrkan. Där väntade jag i 45 minuter på en mycket trött tekniker som släppte in mig och startade studion. Jag hade skrivit manus i veckor och plötsligt gick signaturen för det stora programmet Kritor och sudd igång. Jag läste skolans matsedel, hälsningar från Anna i 7B till Pelle i 8A samt spelade två låtar. Sedan var det tio minuter långa programmet slut och jag lämnade över till Ring så beder vi, tog bussen och åkte till skolan. Men jag var övertygad, radiostjärna skulle jag bli!
Inte bara syre i blodet
Jag har hela tiden haft dansen i mig. Det började nog redan med Gregoryboxen där jag tror att barnmorskan inte bara pumpade in syre, utan också ett övertryck av Sten & Stanley (alltså en så kallad Sten & Stanleybox). När jag växte upp och kunde tala för mig var det inte Abba, Kizz eller Gyllene Tider som var på tapeten (bokstavligt talat) utan Bosse Larsson och Bröderna Lindkvist. Bosse var min idol och Lindkvistarna mina ikoner. Lyckan var gjord när jag som treåring satt i vagn och fick se Bröderna Lindkvist packa instrument utanför Folkets hus i Boden.
När jag gick den spännande linjen Handel & Kontor på Björknässkolan i Boden släpade några klasskamrater med mig till Dorias Dansskola. Efter en lektion var jag säker. Dans var inte min grej. Hon tyckte, med all rätta, att jag dansade dåligt och vaggade som en anka. Men klasskamraten Anna hotade mig till livet (nåja, kanske viss överdrift) så jag återvände veckan därpå. Sedan blev jag kvar och upptäckte glädjen i att gå på dans på lördagskvällar och dricka kaffe och äta mazarin, istället för att somna i en snödriva full på hembränt.
Doria har lärt mig allt om dans och det sociala spel som följer med. Vi har haft mycket roligt ihop och jag är glad över hennes dans- och livslektioner!
